Det finns ett skäl till att vänstern skyr en saklig diskussion om migrationsfrågorna. Den står helt svarslös.
Statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson hade nog ingen aning om vilken boll han satte i rullning när han skrev det numera berömda blogginlägget om den smala åsiktskorridoren i Sverige.
”Åsiktskorridoren – det vill säga den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd – är mycket smal i Sverige”, skrev Ekengren Oscarsson och myntade därmed ett nytt begrepp.
Debatten har sedan dess gått på högvarv och kan nu själv tjäna som exempel på den poäng som Ekengren Oscarsson försökte göra.
Äh, det är bara borgerligheten som skriker ”domarjävel” när de förlorar debatten, avfärdar en debattör.
Men, det är bara ni maktpampar som inte pallar att bli ifrågasatta, suckar en annan. Och så som grädde på moset: ni krattar manegen för främlingsfientligheten!
Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg ägnade i veckan ett helt uppslag åt att beklaga sig över liberala opinionsbildare som enligt henne nu ”vaskar främlingsfientligheten till normalitet”.
Som belägg för denna befängda tes angav hon Dagens Nyheter som har publicerat en invandringskritisk annons, och ett antal artiklar som försvarar denna publicering, samt min egen krönika i Expressen om det hätska debattklimatet (29/12).
Så sluts cirkeln. En debatt om det inkvisitoriska debattklimatet brännmärks och kletas ner med brunfärg.
Man kan fundera kring varför debatten gång på gång kantrar på detta sätt. Jag tror att en viktig förklaring är att vänstern står tomhänt inför flera av våra största framtidsutmaningar. Då gäller det att till varje pris undvika en diskussion i sak, och i stället misstänkliggöra meningsmotståndarens uppsåt.
Migrationsfrågan är vår tids svåraste moraliska dilemma. Vi lever i en värld med avgrundsdjupa orättvisor och bottenlöst lidande. Människor dör på Medelhavet i brist på legala sätt att ta sig till Sverige och det eftertraktade permanenta uppehållstillståndet.
Man kan fråga sig med vilken rätt vi förnekar världens flyktingar möjligheten att ta sig hit utan att riskera livet och tvingas i händerna på människosmugglare.
Men om vi som enda västland tog bort detta hänglås skulle välfärdsstaten kollapsa. Bara i och omkring Syrien finns det miljontals flyktingar, varav många troligen inget hellre skulle önska än ett liv i trygghet i Sverige.
Det finns ingen som helst möjlighet att ens ordna fram bostäder till hundratusentals nyanlända om året. Redan i dag råder stor brist på bostäder och kommunplatser till de flyktingar som kommer. Vi skulle få ett Sverige fullt av kåkstäder, trångboddhet och trailer parks, och kommunernas budgetar skulle sprängas.
Kring detta dilemma pågår det just nu en högintressant debatt. Vissa, som nyliberalen Fredrik Segerfeldt och DN-skribenten Lena Andersson, menar att försvaret av välfärdsstaten aldrig kan få stå i vägen för individers rätt till fri rörlighet.
För nyliberaler kan fri invandring rentav vara en murbräcka för att avveckla den välfärdsstat som man ändå ogillar.
Segerfeldt har räknat ut att det skulle gå att överleva på 450 kronor i månaden i Sverige om man bara äter ris. I alla händelser är det många gånger bättre att bo i en kåkstad i utkanten av Stockholm än i utkanten av Mogadishu, resonerar han.
Mot detta argumenterar debattörer som Paulina Neuding och Sanna Rayman. Kravet på fri invandring och idén om fritt svävande rättigheter saknar verklighetsförankring. Det finns inget stöd inom den svenska politiska kulturen för att acceptera framväxten av ett Oliver Twist-samhälle med bråddjupa klyftor och utbredd misär.
Det finns dock en röst som helt saknas i detta samtal – vänsterns. Nästan alla vänsterdebattörer har visserligen tagit ställning för att Sverige ska tillåta fri flyktinginvandring genom att öppna för asylviseringar utanför Europa. Men man vill för allt i världen inte diskutera konsekvenserna av det ställningstagandet.
I stället låtsas man som att man samtidigt kan öppna gränserna, utrota barnfattigdomen, rusta upp välfärden, utjämna klyftorna, häva bostadsbristen och höja lägstalöner och ersättningar. Det är inget mindre än ett intellektuellt haveri.
Detta inser givetvis vänsterdebattörerna själva. Deras berättelse går inte ihop. Därför vill man undvika en diskussion om målkonflikterna, och i stället leda in samtalet på sidospår.
Det är synd. För vänstern skulle behövas i den här debatten. Det handlar om vilket slags samhälle vi vill ha i framtiden. Ska Sverige vara ett nybyggarland med låga löner och minimalt skyddsnät eller en jämlik välfärdsstat som stänger många hjälpbehövande ute?
Det finns argument för och emot båda visionerna, men man måste vara hederlig nog att erkänna att de kommer med en prislapp. Vill man av moraliska skäl ge världens flyktingar legala vägar till Sverige och låta alla papperslösa stanna måste man inse att den svenska modellen behöver göras om i grunden.
Om vi inte kan tala om dessa frågor utan att den främlingsfientliga bilan hänger över nacken är vi illa ute.
Anna Dahlberg har skrivit många bra artiklar, bl.a. nedanstående som var riktigt bra och rakt på sak skriven, vilket är ovanligt för svenska journalister i dagens PK samhälle.Men jag kan inte hålla med om att det bara är vänstern som står tomhänta i migrationsdebatten utan de är ju lika mörkläggande och Politiskt korrekta i det ämnet.
Lyssna på Tino Sanandaji som talar om invandring och mångkultur i ett lysande tal i Almedalen.
Lyssna även på uppdrag granskning med Janne Josefsson om SFI fusket.
I nedanstående länk kan ni läsa fakta på olika skattefria bidrag för våra nyanlända.
Lyssna på Nalin Pekgul i en intervju i SVT Rapport, mycket bra talat och det vore ju bra om det fanns fler sådana kvinnor i Sverige som håller på med politik som vågar prata klarspråk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar